Störst av allt är kärleken... fast det här är större.

När min kropp ger upp får du mig att orka kämpa. Tack, underbara hund! Om du bara kunde förstå att du räddar mitt liv.

Livet - en öde ö

Livet är inte tillfredställande. Livet är  inte något jag kan leva. Livet är en slingrig väg i en snårskog dit ljuset aldrig når. Att arbeta heltid i ett stressigt klimat efter att ha vaknat tio gånger varje natt och sedan avsluta dagen med ett par kräkor och akuthögt blodsocker är inget liv. Hur hittar man ut ur snårskogen? Var är närmsta skylt till den riktiga vägen? 

Mitt liv känns som en öde ö. Jag sitter mitt på den. På en ö mitt ute i havet. Man kan tänka sig nidbilden av en öde ö; liten, med endast en palm och fullt av hajar i vattnet runt omkring. Åt vilket håll jag än försöker att gå möts jag av faror jag omöjligt kan besegra och en återvändsgränd. Åt inget håll finns en väg eller ett transportmedel bort från den öde ön. Man kan ockse se det som att mitt liv är konstant isolerat från resten av världen. Alla begreänsningar gör att jag inte kan uppelva världen eller ta del av allt som finns där ute. Alla ständiga måsten och sjukdomsymptom som hindrar mig från att leva. Kan man reklamera en sjuk skadad kropp..?

Kjaer har sagt att "det är den som går vilse som finner de nya vägarna". Men, hur hittar man ens en väg när livet består av endast obanad terräng?

Fröken förskollärare

För att vara en alldaglig förskollärare är jag nöjd med muskelformen. Jag är också nöjd med att jag klarar av 160 minuter spinning utan problem. Jag är även nöjd med att jag nästan klarar av att jobba heltid trots att jag är akut sjuk dygnet runt. När jag inte orkar vara stark mentalt, så är jag i alla fall stark kroppsligt!

Dagens diabetesproblem

Att inte kunna äta när kroppen verkligen behöver det! Att komma hem efter att ha tränat och behöva äta, men egentligen inte kunna göra det på grund av för högt blodsocker är extremt krävande. Andra kommer hem efter hård träning och laddar om - jag kommer hem med ett antingen för högt eller för lågt värde. Båda scenarion lika dåligt. Idag kaosade blodsockret totalt under 2h träning. Poängen med att träna är att försöka hålla diabetesen i schack, men resultatet blir ofta det motsatta. Att komma hem illamående och utmattad gör att man inte kan stoppa i kroppen den mat som den egentligen behöver. Samma problem uppstår om blodsockret sjunker för lågt. Kroppen behöver mat för att överleva, men att äta kommer att generera en rekyl där blodsockret stiger livsfarligt högt på grund av att levern också skickar ut reservenergi. Idag har detta inträffat flera gånger om på flera olika sätt. Hur hittar man motivation till livet när livet sviker?

LCHF: Syrlig mandelpudding

God pudding att äta som dessert!

1. Blanda 50g turkisk yoghurt med 2dl matgrädde i kastrull på lägsta värme
2. Lägg 3st gelatinblad i blöt
3. Tillsätt 1dl sötning, ex. sukrin, i yoghurtblandningen
4. Häll ned 1dl malen mandel i katrullen
   Tips: Mal mandeln i matberedare länge
5. Tillsätt 0,5tsk kanel
6. Häll av vattnet från gelatinet och smält det i mikron i några få sekunder
7. Vänd ner gelatinet i kastrullen och blanda snabbt och väl
8. Häll upp i valfri form och låt stelna
9. Servera med ex. falsk romtopf

Falsk romtopf

Kanon att toppa glassen med!

1. Lägg 200g valfria bär, ex. körsbär, i en glasburk
2. Häll över 1dl sötning, ex. sukrin och 2msk romessens
3. Tillsätt 1dl ljummet vatten
4. Förslut burken och låt stå i ca 1 dygn

LCHF: Kokospudding med lingongrotta

En god och lättgjord pudding!

1. Smält 2msk smör i kastrull på låg värme
   Smöret ska endast mjukna och inte smälta helt
2. Rör ned ca 50g naturell färskost och blanda väl
3. Tillsätt ca 2dl kokosmjölk och 0,5dl matgrädde
4. Söta med ca 1dl sukrin eller annat sötningsmedel
5. Häll i 1dl kokos och lite ren vanilj och låt stå på lägsta värme
6. Lägg 3st gelatinblad i blöt tills de mjuknar
7. Vispa 1st äggvita hårt
8. Häll av vattnet från gelatinbladen och smält dem i mikro i några få sekunder
   Gelatinet ska vara en jämn rinnande massa
9. Häll ned gelatinet i kokosmassan och blanda snabbt och rejält
10. Häll upp kokosmassan i glas eller liknande
11. Droppa i 2tsk rårörda lingon (eller liknande) i mitten av glasen och låt sjunka
12. Ställ att svalna tills den stelnat, ca 1 timme
13. Servera med färska lingon eller andra bär

LCHF: Ostgratinerad blomkål

Så enkelt, så gott!

1. Plocka och skölj ett gäng blomkålsbuketter (välj mängd efter antal portioner)
2. Blanda lika delar matgrädde, lätt cremefraiche och riven ost
   Till två portioner tog jag 1dl av varje
3. Krydda oströran med salt och peppar
4. Lägg blomkålen i en ugnsform
5. Häll över oströran
6. Låt stå i ugnen på 175 grader tills blomkålen har fått färg, ca 25 minuter
   Tips: Blomkålen ska ha mjuknat, så testa med provsticka och lägg ev. över folie vid behov
7. Servera varm med exempelvis kryddiga färsbiffar

Dagens diabetes-problem

 

Att behöva göra iordning frukost, lunch och före-träning-käk att ha med till jobbet. Andra har i-landsproblem. Jag har diabetes-problem. Ett sånt är att inte kunna äta maten som serveras på förskolan.

Och träningen då..?

I ett liv med stundande kaos, hur går det med träningen frågar många. Inte alls. Fast ändå är jag på gymmet. Ändå pressar jag kroppen över den där gränsen. Blodsockret kaosar och kroppen är sliten, men träningen kör på.

LCHF: Ugnslax med ostsås och välstekta grönsaker

1. Lägg en bit färsk lax i en ugnsform
2. Krydda laxen med salt, peppar och eventuellt andra lämpliga kryddor
3. Häll över ca 2 dl grädde/matgrädde/milda mat extra 4%
4. Riv över en näve smakrik ost
   Ex. Västgöta kloster
5. Ställ formen i ugnen ca 30-40 minuter i 200 grader
6. Skiva eller hacka diverse rotsaker och valfri lök
   Ex. kålrot, morot, palsternacka, rotselleri och majrova
7. Stek på medelhög värme i lite smör i panna tills skivorna har fått fin färg och mjuknat
8. Servera när fisken har fått lagom med färg!

Syrlig lingonkräm

 På hösten finns det lingon i överflöd!

1. Släng 1 del lingon och ½ del rabarber i en kastrull
   Jag tog 4dl lingon och 2dl rabarber
2. Häll över en liten mängd vatten och låt koka upp
3. Söta med ex. sukrin eller stevia
4. Låt krämen koka tills lingonen helt har lösts upp, ca 20 minuter
5. Häll upp i skålar eller glas
6. Servera med kardemummayoghurt och färska lingon
   (Blanda yoghurt med stött kardemumma och ex. sukrin)

Losing hope is easy.

Det är mitt i natten. Jag borde sova och ladda upp ork inför morgondagens grovstäd och organisering av lägenheten. Istället sitter jag i ett mörkt arbetsrum och försöker att komma ihåg att andas. Jag påminner min kropp om att andas för att slippa tänka på allt annat som händer inom den. I lite över två månader har jag haft en helttidstjänst på en kommunal arbetsplats där jag arbetar med det jag är intresserad av och utbildad inom. I 3,5 år har jag kämpat som student för att kunna vara yrkesverksam inom förskolan. Tanken har varit att behålla ett fungerande arbete med 8-timmars-arbetsdag utan att bli sjukare än jag redan är. Tanken var att det här skulle fungera om jag bara strukturerade och planerade. Fast, hur är det att arbeta som förskollärare med min diabetes egentligen..? Mitt måndasexemplar till kropp har gått sönder åtskilliga gånger sedan jag slutade studera och började att jobba. I mitt huvud skulle det inte spela någon roll med öppningar 0630 eller stängningar 1730. Att ha olika arbetstider veckorna igenom är ju något de flesta människor dras med. Att vara på stående fot och ständigt alert var inte heller något jag såg som ett problem. Men, att vakna ständigt trött efter en kaosartad natt och illamående bege sig till jobbet föt att ansvara för barn i åldrarna ett till fem år är lättare sagt än gjort. Att vara på stående fot utan att kunna skifta fokus från barnen till sig själv i över 8 timmar är något som gör mig akut sjuk flera gånger varje dag. Inom förskolan kan man inte avvika utan att annonsera och det fungerar inte att kontrollera blodsockret flera gånger per timme. Kroppen kan inte släppa barngruppen och känna av läget för att upptäcka om något känns fel utan måste ständigt hoppas att blodsockret inte förändras för snabbt. Mat serveras på bestämda tider och innehåller ofta en rejäl mängd kolhydrater som min diabetes inte klarar av att ta hand om. Att ta med egen mat som måste lagas och planeras till både frukost, lunch och mellanmål börjar bli oerhört krävande. Att sen inte kunna äta när kroppen behöver det utan att det skapar problem för verksamheten är också oerhört komplicerat. Att leva med en ständig rädsla för att få akut högt eller lågt blodsocker inom loppet av några minuter är stressande och ångestladdat. Att göra det i en situation där kroppen inte tillåts en paus eller kan slappna av för att utföra de rutiner som krävs varje timme är förödande för den mentala och kroppsliga orken. Varje dag drar jag på blodsocker som åker upp och ner utan att jag kan jaga ikapp med insulinet. Det skapar en otrolig fysisk trötthet i varje liten cell som min kropp består av. Ingen frisk person skulle försöka att arbeta på heltid med influensaliknande symptom, eller efter att de lagt en kräka 0700 på morgonen. För mig med min diabetes är det den vardaliga "friska" formen. Oavsett hur utmattad min kropp är måste jag ta mig till jobbet och försöka att verka arbetsför. Att vara sjukskriven är ett av de alternativ jag utnyttjat den senaste tiden. Efter att ha ramlat av cykeln under ett träningspass uppstod en muskulär skada i ländryggen. Det gör oerhört ont, men det enda jag har tänkt på sedan dess är hur befriande det är för min diabetes att få spendera en dag i liggande läge utan att ständigt vara uppmärksam på en stor barngrupp. I hjärtat sörjer jag att jag inte har kunnat befinna mig på min arbetsplats och situationen är oerhört paradoxal då jag redan är panikladdad inför att återgå till arbetetet om två veckor. Redan nu kan jag känna en extrem rädsla för hur det kommer att bli med kroppen, orken, blodsockret och maten fast än jag inte ska vara tillbaka förrän om 14 dagar. Att veta att jag inte kommer att kunna sköta mina dagliga rutiner som diabtetesen kräver när jag befinner mig på arbetet skapar en extrem stress som i sin tur förvärrar situationen om möjligt ännu mer.

Så, hur känns det här i det mörka arbetsrummet..? Hopplöst. Livet känns som att det står stilla. Som att det jag har kämpat för i över 3,5 år är förgäves. Var går gränsen för hur sjukskriven man  kan vara under kommunens provanställningsår utan att bli av med sitt arbete? Och hur orkar man möta alla de människor på sitt jobb som inte förstår varför man behöver ha vissa rutiner som krockar med arbetets praktiska rutiner? Hur klarar man av mentalt att hantera att kroppen inte klarar det som den borde? Normaltillståndet för min kropp är något som har samma symptom som en rejäl utbrändhet, men jag kan inte få hjälp för det eftersom mitt allmänhälsotillstånd klassas som friskt. Det finns ingen psykisk utbrändhet utan "endast" fysiska symptom på min diabetes som ingen läkare väljer att uppmärksamma. För att klara av mitt arbete, eller någon form av arbete, skulle jag behöva en sjuksrivning på minst 25%. Tänk tanken att få arbeta 6 timmar varje dag istället för 8. Att få vara ansträngd, utan kontroll på livsviktiga rutiner och på stående fot i hela TVÅ TIMMAR mindre per dag. De två timmarna skulle jag kunna lägga på att ta hand om min kropp när jag avslutat min arbetsdag. Jag skulle kunna andas lite extra, ta en promenad för att sänka blodsockret och kanske eventuellt vara lite mindre utmattad. Den sjuka kroppen med influensaliknande trötthet, smärta och illamående skulle bara behöva arbeta i det extremt höga tempot som gäller inom förskolan i 6 timmar varje dag. Vilken dröm! Problemet är att försäkringskassan inte skulle godkänna en sådan sjukskrivning på grund av diabetes. Min läkare vill heller inte skriva ett sådant intyg för att försöka få försäkringskassan att förstå min situation. Det komplicerade blir då om jag ska välja att sätta hälsan först och vara tjänstledig på 25% eller mer, om chefen ens godkänner det, eller om jag ska sätta ekonomin först och köra min kropp och hälsa i botten..? Min diabetessjuka kropp kräver väldigt många läkarbetesök varje år och en hel drös med mediciner. Läkarbesök och mediciner kostar en hel del pengar. Pengar som jag inte har råd att bli av med vid en tjänstledighet.

Mitt liv känns som ett moment 22. Att tappa det lilla hopp som en gång fanns är oerthört enkelt. Just i natt är det en luftrörskatarr sedan 20 dagar. Blodsockret svajar upp och ned helt okontrollerat och jag har varit sängliggande näst intill varje dag förutom vid de tillfällen då min kropp klarat av att träna för att försöka att sänka blodsockret. För alla andra människor går en luftrörsinfektion över på några dagar - för mig resulterar det i en bronkit som sabbar min diabetes i nästan en hel månad. För att förlora hoppet i mitt liv krävs ganska lite. Eller, det här kanske inte är så värst lite..?

Fjällen är min frihet

Drommen och Västfjället - Oviksfjällen, Jämtland
(Klicka på bilden för förstoring)

Fjällen är min frihet. Frihet från uppväxtort. Frihet från tidigare liv. Frihet från ungdomsliv. Frihet från mig själv. Frihet från studier. Frihet från stadsmiljö. Frihet från bundenhet. Frihet från tidigare känslor. I fjällen är jag fri. I fjällen är jag självsäker. I fjällen hör jag hemma. Fjällen är min frihet.

(Klicka på bilden för förstoring)

Dåligt uppdaterat...

Min blogg är tom, jag vet. Otroligt tom. Jag jobbar, tränar samt försöker att hinna med friluftslivet och sen börjar allt om igen. Läget med matlagning är under all kritik, tyvärr. Diabetesen likaså. Massvis med bilder finns att tillgå i en mapp utan ordning där man inte hittar igen något alls. Livet rullar på, helt enkelt! För tillfället ligger jag sjukskriven sen flera dagar med en pajad rygg på grund av cykelkrasch, en rejäl förkylning med feber samt UVI och igår irrade vi bort oss kritiskt i tjockdimma på fjället i 6 timmar. Min iphone blev dränkt, så jag kan tyvärr inte mobilblogga. Idag firar fröken födelsedag genom två läkarbesök, tre samtal till försäkringsbolaget och att ordna en ny blodsockermätare eftersom den gamla blev kvar någonstans i dimman på fjället. Någon dag ska jag ta tag i bloggen - förhoppningsvis inom det snaraste! En bild på den nya fjälltatueringen måste jag också lägga upp. Skriv gärna en kommentar trots inläggstorkan.

LCHF: blomkålsrisotto

Kanongott och enkelt!

Blomkålsrisotto med trattkantareller och timjan
2 port.

1. Fräs en röd lök, vitlök och en näve trattkantareller
2. Släng i ca 200g köttfärs (kan uteslutas)
3. Riv 150g blomkål och häll i pannan
4. Klipp en rejäl näve färsk timjan och lägg i pannan
5. Tillsätt en skvätt vatten och 50-100g Milda Mat Extra 4%
6. Låt puttra några minuter tills blomkålen mjuknat
7. Krydda med salt och peppar
8. Servera rykande het!

Vuxen?!

Vad jag gör istället för att blogga? Jobbar, pluggar, tränar och försöker att hinna med hemmalivet. Jag gosar med knattar, klättrar i ribbstol, hänger i skogen och letar pinnar, solar i sandlådan, oldlar skägglavs-mustasch och rockar loss till förskollärarnas trubadur. Samtidigt försöker jag att slutföra kursen kring antimobbning med inriktning mot yngre barn. All träning ska hinnas med utöver det och tiden för hemmabestyren och Björnen måste också få plats i schemat. Puh! Om jag trivs på jobbet..? Behöver jag säga mer än att jag får betalt för det som radades upp ovan? Hurra!

Intruktörerna på Gold's!

Istället för att ligga kvar i soffan och ge upp livet, släpade jag min sjuka kropp ut i köket. Jag slutade att bry mig om mitt skyhöga blodsocker. Istället åt jag två stekta ägg och lite skinka för att kunna köra ett spinningpass i hopp om att det skulle hjälpa värdet ner. På väg ut till bilen fick jag slänga i mig två snickers, eftersom blodsockret helt utan anledning hade sjunkit alldeles för lågt. Är det inte ironiskt?! Slängde i mig två snickers och körde ett hårt spinningpass. Benen kändes som överkokt spagetti och kräkan var inte långt borta, men kroppen orkade och blodsockret höll sig stabilt. Efter passet hade jag 30 minuter innan Towas bodypump började och kutade till bilen för att köra hem och hämta handledslindan som jag glömt. Körde tillbaka och kutade till gymmet. Kom fram precis i sista stund med 2 minuter till godo. Uppvärmd och klar! Passet gick över förväntat och musklerna orkade tunga vikter trots illamående.

Dagar när jag är sängliggande och livet passerar utan för fönstret hinner jag tänka på mycket. Reflektionerna hopar sig och jag kan komma fram till många olika slutsatser. Idag kom jag fram till att det är instruktörerna på Gold's som får min träning att fungera. Att träna är det viktigaste jag kan göra för att hålla måndagsexemplaret till kropp så lite sjuk som möjligt. Utan träning skulle min diabetes göra mig sängliggande nästan varje dag. Utan instruktörerna skulle min träning kännas trist och grå. Troligtvis skulle min sjuka kropp inte ens orka sätta ihop någon träning. Gold's Gym i Östersund har väldigt många bra instruktörer. Instruktörer med koll på läget. Instruktörer som väljer bra musik och sätter ihop bra pass. Pass där musklerna får slita riktigt hårt. Det viktigaste med instruktörerna på Gold's är att de peppar oss som deltar på passen. De hejar på och får oss att orka när vi tror att kroppen ska ge upp. Att komma ner till gruppsalen illamående och med ett sabbat blodsocker är ingen förutsättning för träning, men ändå fungerar det om det är en bra instruktör på scenen. Mjölksyran som finns i musklerna redan vid passtart kan få psyket att ge upp, men att ha en duktig instruktör på ledarcykeln kan få mina ben att klara vad som helst oavsett hur jag mår. Det finns ett par favoriter, de pass man alltid försöker att gå på och som gör träningen lite bättre; core-passen Andrea håller, Daniels MRL, Anna-Stinas cykelpass, bodypump med Anki, spinning med Jenny, Towas cykel och bodypump, Fridas bodyattack och Annas bodypump. Det finns saker som gör att man orkar när kroppen egentligen inte orkar. Vad vore träningen utan Jennys nivå 3, Fridas konstanta leende, Ankis "Nu kör vi!", Towas "heyhey" och Annas glada skrik?!

Jag hoppas att någon av er alla läser detta och förstår att när ni går till ett pass i mängden av alla pass ni leder, så förändrar ni faktiskt livet för andra människor. Ni skapar en livsglädje hos många och ger mig den ork som behövs för att kunna träna mig mindre sjuk!

Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer - Längtar efter något som kan rädda mig

Vi kom hem sent igår natt efter 4 dag till fjälls. Idag var det vardagsstress, plugg och träning som gällde. Och så skulle jag blogga alla fina bilder från vandringsturerna. Inget av det blir gjort. Vad jag gör istället? Ligger i soffan med skyhögt blodsocker, konstant värk, illamående och panik. Jag är inte alls bitter över att min diabetes gör mig så sjuk att jag inte har kunnat äta på hela dagen. Inte alls. Kroppen är som ett kolli och magen skriker efter mat. Illamåendet blir knappast bättre när kroppen inte har fått i sig föda på över 18h. Jag borde orka plugga, men istället bälgar jag i mig cola zero och hoppas att blodsockret ska sjunka så att kroppen kan äta och orkar träna under eftermiddagen. Jag grinar under tiden också. Inlindad i Björns stora tröja gråter jag sönder mig och saknar att i alla fall få vara vid liv. Hur mycket insulin jag än injicerar, så sjunker inte blodsockret. Min kropp är nog utom räddning. Och jävligt rädd. Vad gör man när insulin är det enda som fungerar, men det inte funkar?

Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer.
Längtar efter något som kan rädda mig.

LCHF: Grovt frukostbröd med gröna frön

Snabbt, gott och enkelt!

1. Blanda 70g pofiber, 35g fiberhusk, 20g linfrö, 30g solroskärnor, 20g fibrex och 40g kokosnötsmjöl
2. Tillsätt 3tsk bakpulver och 2tsk bikarbonat
3. Släng i en nypa salt och lite färska kryddor eller annan smaksättning
4. Blanda 230g ägg (ca 4st), 3dl vatten, 100g kesella och 150g naturell yoghurt i separat skål
5. Vänd ner äggblandningen i mjölblandningen och blanda väl!
6. Låt svälla ca 5-10 minuter
7. Forma 8 runda bullar och lägg på plåt
8. Pensla bullarna med vatten
9. Grädda ca 20 minuter i 175 grader
10. Pensla bullarna med vatten ett par gånger under gräddning
11. Låt svalna på plåt under duk