Torbjörnsdotter & lite Svanstein

När man försöker hålla sig flytande med hjälp av en vrakdel från sitt förlista skepp i Berings hav av plugg ler man inte. Man håller ett krampaktigt tag om sin vrakdel och simmar för allt vad man är värd. I Berings hav av plugg är man dock inte mycket värd. Inte när havets vågor är sjukdomar eller sömnlöshet och en obehaglig orkan av ångest och tårar är på ingång. När vågorna hela tiden blir högre kommer de till slut att sluka både fröken och hennes vrakdel. Hittills har varken land eller andra skepp skådats, så snart överger jag hoppet. Ska man simma, behöver man ändå inte kunna hoppa. Efter två tunga veckor i Berings hav drömmer jag mig därför bort och lyssnar på Lumsk. För faktiskt - om hundra år är allting glömt.

Jeg driver i aften og tænker og strider,
Jeg synes jeg er som en kantret Baad,
Og alt hva jeg jamrer og alt vad jeg lider
Saa ser jeg mig ingen Raad.

Saa stanser jeg virkelig heller Striden
og ganger tilsjøs med min pinte Sjæl.
Der finder nok Verden mig engang siden
saa bitterlig druknet ihjæl.