2010-06-29

Det regnar i Hallen idag och jag vaknade med tanken "det är 100 mil till Karlskrona". För det är det. 100 långa mil. Sen insåg jag att jag måste sysselsätta mig och sluta tänka på Björn. Så jag tog tag i disken, städade lägenheten, kokade kiwimarmelad med nejlikor, plockade in syrener, packade träningsväskan och bokade dubbelpass. Därefter slängde jag i mig en tråkig pastarätt, för det blir så när kocken har åkt hem, och handlade lite basala matvaror. Jag grejade det! En hel timme utan att obsessa kring hur underbar han är. Sen fann jag ett fint inlägg i Björns blogg och så var det kört. Han har dessutom lämnat lite saker i min lägenhet, så att besökare ska se att fröken är upptagen. Så nu sitter jag där i hans tröja, igen, och har skrivit ett brev att skicka med snigelpost. Jag har förvandlats till en fullkomligt nerkärad tonåring som inte kan stå på egna ben, men det är lugnt - jag rår ju inte för att killen gör mig knäsvag.

2010-06-18

It's a beautiful, beautiful, beautiful thing
It's a beautiful, beautiful thing

I love you
I love you
I love you

2010-06-14

My thoughts betray, so easily confess
How long I'll wait here after you have gone.
Nothing ends but I don't believe that now
Please don't walk away from here.

2010-06-08

"Tack för allt jag minns, tack för allt som finns. Tack för himlen, tack för kväll, tack för vinden, tack för fjäll. Tack för allt jag ser, tack för allt som sker. Tack för renar, tack för sol, tack för stenar, tack för jord. Jag har det så bra, jag har det så bra."

Fröken sitter i den uppländska solen och känner friheten genomströmma kroppen samtidigt som hon nynnar på Elvira Fattigans sång. Frihetskänslan efter att ha avklarat den mödosamma vårterminen trots oändligt med käppar i hjulet är enorm. Samtidigt anar jag ett uns av skuld, för vad var jag under terminen om inte fri? Det förefaller mig både ironiskt och banalt att uppleva detta lyckorus. Ett lyckorus likt det alla studenter erfar när de tar en examen som inte längre existerar eller i likhet med när kor släpps ut på grönbete. Hur kommer det sig att vi som människor i ett fritt land förnimmar en känsla av frihet när vi befrias från det vi fritt har valt?

Känslan förekommer därjämte till följd av högst triviala företeelser så som att sluta arbeta för dagen, att slippa färdas kommunalt eller rent generellt när sommarlovet inträder. Av antalet människor privilegerade att leva i väst är det ytterst få som inser denna företrädesrätt. I sin enfald kverulerar man istället över minsta förtretlighet, oförrätt eller kalamitet. Människan ömkar sig över mischmasch som den för höga skatten, den dåliga skolmaten eller det dåliga sociala systemet. Ett sammelsurium av negativitet uppfyller oss till den ringa grad att vi underlåter oss att glömma våra privilegier. När ska blickfånget riktas mot de gynsamma förhållanden som faktiskt råder i vårt samhälle i relation till andra nationers brist på dem?

Den svenska medborgaren borde fokusera på att känna tacksamhet och tillfredställelse över alla de fria val den innehar i detta fria land. Fröken har känt ett lyckorus när hon en gång tog en examen som inte längre existerar och väljer därför nu att skilja begreppet frihet från innebörden obundenhet. Jag tänker i likhet med Elvira uppfyllas av en tacksamhet när begrundar friheten jag har i att välja att vara bosatt bland de jämtländska fjällen. Jag har också till skillnad från många av världens invånare friheten att välja den utbildning jag vill, vilken middagsmat jag vill laga samt när jag vill lägga mig för en natts trygg sömn. Det lyckorus fröken har haft inom sig hela dagen är således ingen frihetskänsla, utan endast en generell obundenhet. Det obundna i att torka sitt nytvättade hår i solen, att känna gräset mellan tårna och se molnen fara förbi när man blickar upp mot himlen.

"Jag vill vara stilla,
bida och se,
vänta på solen,
sakta le"

Karin Boye

2010-06-05

"Varje dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välmående och går bort från alla sjukdomar. Jag har promenerat mig till mina bästa tankar och jag känner inte till någon tanke som är så tung att man inte kan gå ifrån den."

Sören Kierkegaard var en vis man. Han har uttalat synnerligen vederhäftiga fraser. Ovan återfinns frökens ständiga paroll. En maxim med fascinerande sentens och logisk kvintessens. Men vad vederfaras den dagen då man drabbas av skavsår? Lämnar man då skorna och fortsätter traska på sina bara fotsulor? Kierkegaard hade en i mångt och mycket intressant föreställning att människan måste utvandra från "det allmännas sfär" för att på så sätt förmå upplåta sig för ansvaret, friheten och "självet". Existerar det något inom oss som trots vedermödor, stötesten och krux nödgar fötterna att fortlöpa längs tidigare kurs mot målet eller kan man precis som Cornelis säga att "somliga går med trasiga skor, tills de har slutat gå"?

Min fäbless för tänkande män tilltar ständigt. En förkärlek för vuxna, trygga, fundersamma män. Till antalet är de många och så även deras omfattande ordvändningar - det svåra är allenast att upptäcka dem. Dessa män. Dessa tänkande män. Att idealisera tänkande män kan ses som högst enfaldigt, men
ordstäv förtjänar observans. Fröken väntar enträget på när dagens tänkande män ska ge sig till känna och släppa ifrån sig storslagna, ansenliga fraser värda att uppmärksammas. "Jag har promenerat mig till flera av mina bästa tankar" och faktum är att var quinna nog borde förse sig med en tänkande, vuxen, trygg man.

Frökens ständiga paroll ger motion och flera klarsynta lösningar, även om det ännu finns tankar jag inte har lyckats knalla ifrån. Vissa funderingar hinner ständigt ifatt och kanske beror det på frökens flanerande gångstil. Men som Konfucius sa: "det spelar ingen roll hur långsamt du går, så länge du inte stannar" och oavsett skavsår eller trasiga skor finns en strävan att nå målet. Just nu är fossingarna smutsgrå och medtagna ty fullbordade promenader de senaste dagarna är till antalet många. Även om jag inte lyckats erhålla "ett tillstånd av välmående" kan jag skönja mina fötter med stolthet och högfärd för de bär mig varthän jag än önskar vandra. Och det är ju inte för intet som uttrycket "att vara på god fot med något" är tämligen vedertaget!

men der
i morgenskimmeret
ser jag føttene mine
på den andre siden av kroppen
Sandemose


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...