Torbjörnsdotter & lite Svanstein

"Tack för allt jag minns, tack för allt som finns. Tack för himlen, tack för kväll, tack för vinden, tack för fjäll. Tack för allt jag ser, tack för allt som sker. Tack för renar, tack för sol, tack för stenar, tack för jord. Jag har det så bra, jag har det så bra."

Fröken sitter i den uppländska solen och känner friheten genomströmma kroppen samtidigt som hon nynnar på Elvira Fattigans sång. Frihetskänslan efter att ha avklarat den mödosamma vårterminen trots oändligt med käppar i hjulet är enorm. Samtidigt anar jag ett uns av skuld, för vad var jag under terminen om inte fri? Det förefaller mig både ironiskt och banalt att uppleva detta lyckorus. Ett lyckorus likt det alla studenter erfar när de tar en examen som inte längre existerar eller i likhet med när kor släpps ut på grönbete. Hur kommer det sig att vi som människor i ett fritt land förnimmar en känsla av frihet när vi befrias från det vi fritt har valt?

Känslan förekommer därjämte till följd av högst triviala företeelser så som att sluta arbeta för dagen, att slippa färdas kommunalt eller rent generellt när sommarlovet inträder. Av antalet människor privilegerade att leva i väst är det ytterst få som inser denna företrädesrätt. I sin enfald kverulerar man istället över minsta förtretlighet, oförrätt eller kalamitet. Människan ömkar sig över mischmasch som den för höga skatten, den dåliga skolmaten eller det dåliga sociala systemet. Ett sammelsurium av negativitet uppfyller oss till den ringa grad att vi underlåter oss att glömma våra privilegier. När ska blickfånget riktas mot de gynsamma förhållanden som faktiskt råder i vårt samhälle i relation till andra nationers brist på dem?

Den svenska medborgaren borde fokusera på att känna tacksamhet och tillfredställelse över alla de fria val den innehar i detta fria land. Fröken har känt ett lyckorus när hon en gång tog en examen som inte längre existerar och väljer därför nu att skilja begreppet frihet från innebörden obundenhet. Jag tänker i likhet med Elvira uppfyllas av en tacksamhet när begrundar friheten jag har i att välja att vara bosatt bland de jämtländska fjällen. Jag har också till skillnad från många av världens invånare friheten att välja den utbildning jag vill, vilken middagsmat jag vill laga samt när jag vill lägga mig för en natts trygg sömn. Det lyckorus fröken har haft inom sig hela dagen är således ingen frihetskänsla, utan endast en generell obundenhet. Det obundna i att torka sitt nytvättade hår i solen, att känna gräset mellan tårna och se molnen fara förbi när man blickar upp mot himlen.

"Jag vill vara stilla,
bida och se,
vänta på solen,
sakta le"
Karin Boye