Torbjörnsdotter & lite Svanstein

"Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar
stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö!
Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö
sakta lösande sig i en skur av svala droppar.

Majestätiska moln - genom livet, genom döden
gå de leende fram i en strålande sols sken
utan skymmande oro i eter så klart ren
gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.

Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa
kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når
och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går
bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa."

Karin Boye använder det svenska språket på ett väldigt värdigt vis. Redan 1922 kunde denna quinna beskriva min känsla ansenligt bättre än någon annan. Madam har i samma diktsamling författat "Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden. Glittrande kall är den vida gyllene världen. Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga, skrattande kylig som viljornas vässade klinga." Vintersol är nog frökens själ. Det där ryset när hon förnöjsamt blickar ut över det snöklädda riket i norr. Men vem behöver frambringa en egen meningsbyggnad när de flesta tankar allaredan är formulerade av människor med en fallenhet för att pränta på papper? Intet idag uttalat är ensamt i sitt slag - intet idag uttalat är oförädlat. Och fröken känner att "Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen. Men skönast är att stå på smärtans valplats med stillad håg och se, att solen lyser.". För även när frökens kynne smärtar skiner solen - om än utanför fönstret. Morgonens minusgrader vållar någon form av dvala. Idag lämnar fröken således solen utanför fönstret till sitt öde och vistas inomhus. En dag under tak ger många döda timmar av hopplös gråhet. Fast fröken har ju många små saker att tacka nöjt, så som ett äpple, en bok och även en kanna te.

"Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.
Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna."