2012-09-19

Losing hope is easy.

Det är mitt i natten. Jag borde sova och ladda upp ork inför morgondagens grovstäd och organisering av lägenheten. Istället sitter jag i ett mörkt arbetsrum och försöker att komma ihåg att andas. Jag påminner min kropp om att andas för att slippa tänka på allt annat som händer inom den. I lite över två månader har jag haft en helttidstjänst på en kommunal arbetsplats där jag arbetar med det jag är intresserad av och utbildad inom. I 3,5 år har jag kämpat som student för att kunna vara yrkesverksam inom förskolan. Tanken har varit att behålla ett fungerande arbete med 8-timmars-arbetsdag utan att bli sjukare än jag redan är. Tanken var att det här skulle fungera om jag bara strukturerade och planerade. Fast, hur är det att arbeta som förskollärare med min diabetes egentligen..? Mitt måndasexemplar till kropp har gått sönder åtskilliga gånger sedan jag slutade studera och började att jobba. I mitt huvud skulle det inte spela någon roll med öppningar 0630 eller stängningar 1730. Att ha olika arbetstider veckorna igenom är ju något de flesta människor dras med. Att vara på stående fot och ständigt alert var inte heller något jag såg som ett problem. Men, att vakna ständigt trött efter en kaosartad natt och illamående bege sig till jobbet föt att ansvara för barn i åldrarna ett till fem år är lättare sagt än gjort. Att vara på stående fot utan att kunna skifta fokus från barnen till sig själv i över 8 timmar är något som gör mig akut sjuk flera gånger varje dag. Inom förskolan kan man inte avvika utan att annonsera och det fungerar inte att kontrollera blodsockret flera gånger per timme. Kroppen kan inte släppa barngruppen och känna av läget för att upptäcka om något känns fel utan måste ständigt hoppas att blodsockret inte förändras för snabbt. Mat serveras på bestämda tider och innehåller ofta en rejäl mängd kolhydrater som min diabetes inte klarar av att ta hand om. Att ta med egen mat som måste lagas och planeras till både frukost, lunch och mellanmål börjar bli oerhört krävande. Att sen inte kunna äta när kroppen behöver det utan att det skapar problem för verksamheten är också oerhört komplicerat. Att leva med en ständig rädsla för att få akut högt eller lågt blodsocker inom loppet av några minuter är stressande och ångestladdat. Att göra det i en situation där kroppen inte tillåts en paus eller kan slappna av för att utföra de rutiner som krävs varje timme är förödande för den mentala och kroppsliga orken. Varje dag drar jag på blodsocker som åker upp och ner utan att jag kan jaga ikapp med insulinet. Det skapar en otrolig fysisk trötthet i varje liten cell som min kropp består av. Ingen frisk person skulle försöka att arbeta på heltid med influensaliknande symptom, eller efter att de lagt en kräka 0700 på morgonen. För mig med min diabetes är det den vardaliga "friska" formen. Oavsett hur utmattad min kropp är måste jag ta mig till jobbet och försöka att verka arbetsför. Att vara sjukskriven är ett av de alternativ jag utnyttjat den senaste tiden. Efter att ha ramlat av cykeln under ett träningspass uppstod en muskulär skada i ländryggen. Det gör oerhört ont, men det enda jag har tänkt på sedan dess är hur befriande det är för min diabetes att få spendera en dag i liggande läge utan att ständigt vara uppmärksam på en stor barngrupp. I hjärtat sörjer jag att jag inte har kunnat befinna mig på min arbetsplats och situationen är oerhört paradoxal då jag redan är panikladdad inför att återgå till arbetetet om två veckor. Redan nu kan jag känna en extrem rädsla för hur det kommer att bli med kroppen, orken, blodsockret och maten fast än jag inte ska vara tillbaka förrän om 14 dagar. Att veta att jag inte kommer att kunna sköta mina dagliga rutiner som diabtetesen kräver när jag befinner mig på arbetet skapar en extrem stress som i sin tur förvärrar situationen om möjligt ännu mer.

Så, hur känns det här i det mörka arbetsrummet..? Hopplöst. Livet känns som att det står stilla. Som att det jag har kämpat för i över 3,5 år är förgäves. Var går gränsen för hur sjukskriven man  kan vara under kommunens provanställningsår utan att bli av med sitt arbete? Och hur orkar man möta alla de människor på sitt jobb som inte förstår varför man behöver ha vissa rutiner som krockar med arbetets praktiska rutiner? Hur klarar man av mentalt att hantera att kroppen inte klarar det som den borde? Normaltillståndet för min kropp är något som har samma symptom som en rejäl utbrändhet, men jag kan inte få hjälp för det eftersom mitt allmänhälsotillstånd klassas som friskt. Det finns ingen psykisk utbrändhet utan "endast" fysiska symptom på min diabetes som ingen läkare väljer att uppmärksamma. För att klara av mitt arbete, eller någon form av arbete, skulle jag behöva en sjuksrivning på minst 25%. Tänk tanken att få arbeta 6 timmar varje dag istället för 8. Att få vara ansträngd, utan kontroll på livsviktiga rutiner och på stående fot i hela TVÅ TIMMAR mindre per dag. De två timmarna skulle jag kunna lägga på att ta hand om min kropp när jag avslutat min arbetsdag. Jag skulle kunna andas lite extra, ta en promenad för att sänka blodsockret och kanske eventuellt vara lite mindre utmattad. Den sjuka kroppen med influensaliknande trötthet, smärta och illamående skulle bara behöva arbeta i det extremt höga tempot som gäller inom förskolan i 6 timmar varje dag. Vilken dröm! Problemet är att försäkringskassan inte skulle godkänna en sådan sjukskrivning på grund av diabetes. Min läkare vill heller inte skriva ett sådant intyg för att försöka få försäkringskassan att förstå min situation. Det komplicerade blir då om jag ska välja att sätta hälsan först och vara tjänstledig på 25% eller mer, om chefen ens godkänner det, eller om jag ska sätta ekonomin först och köra min kropp och hälsa i botten..? Min diabetessjuka kropp kräver väldigt många läkarbetesök varje år och en hel drös med mediciner. Läkarbesök och mediciner kostar en hel del pengar. Pengar som jag inte har råd att bli av med vid en tjänstledighet.

Mitt liv känns som ett moment 22. Att tappa det lilla hopp som en gång fanns är oerthört enkelt. Just i natt är det en luftrörskatarr sedan 20 dagar. Blodsockret svajar upp och ned helt okontrollerat och jag har varit sängliggande näst intill varje dag förutom vid de tillfällen då min kropp klarat av att träna för att försöka att sänka blodsockret. För alla andra människor går en luftrörsinfektion över på några dagar - för mig resulterar det i en bronkit som sabbar min diabetes i nästan en hel månad. För att förlora hoppet i mitt liv krävs ganska lite. Eller, det här kanske inte är så värst lite..?

1 kommentar:

Nina sa...

Malin! Jag blir alldeles tårögd när jag läser det här. Jag känner igen mig totalt. Det finns inget utrymme för diabetes i vårt jobb. Jag har ingen ordning på blodsockret och det känns inte som att det finns utrymme för att försöka ordna upp det. Jag har jobbat 75% förra läsåret och det gjorde mkt för min kropp, jag mådde så mkt bättre! Men from augusti har jag jobbat heltid och nu i sep är jag sjukskriven för första gången. PGA magkatarr, stress, diabetes. Jag vet att det känns hopplöst och jag vet faktiskt inte vad för råd jag kan ge dig eftersom jag själv söker efter dem.. Det enda jag kan ge dig är förståelse och styrkekramar!! /Nina

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...