Idag kom dödsångesten. Och jag försvann. Allt med min personlighet blev som bortblåst. Dödsångest har man ofta när man är väldigt sjuk, men det kan visa sig på olika sätt. Jag började dagen som ett kolli. Kunde inte ta mig ur sängen. När jag väl steg upp blev det en kräka och blodsockerkoll som visade ett extremhögt värde. Helt utan anledning. Som oftast. Efter gårdagens fysiska kollaps orkade inte psyket en dag i samma snurr. Jag tror att det är idiotiskt att människan hela tiden strävar efter att se till att största möjliga antal sjuka människor överlever. Min kropp är ett måndagsexemplar. I djurvärlden hade jag varit död sen länge. I människovärlden är jag fullproppad med mediciner och opererad ett flertal gånger. För 8 år sen tog man bort min sköldkörtel efter att en ärvd cancergen hade upptäckts. Tydligen en aggressiv sort som hade angripit innan jag skulle ha fyllt 25. Någonstans i bakhuvudet har jag sedan dess levt med tanken att jag nog faktiskt inte borde vara vid liv idag. Att den genen var naturens sätt att sålla ut måndagsexemplaren. Tunga dagar kan det kännas förjävligt att jag genomgick operationen, medicinerar dagligen och helt enkelt överlevde. För jag lever ju inte. Alla andra symptom gör att jag inte ens kan leva fast än jag är vid liv. En sjuk tanke som tyder på att jag nog inte är så värst frisk. Och det är jag ju inte.
Idag har jag fått ta mig igenom tre panikångestattacker. Tre. Jag har suttit under bordet i köket och brutit ihop totalt i undran om detta är början på en psykos. Hur vet man när man hamnar i en psykos? Vad är en psykos? Vem är man sen? Kan man komma ur en psykos? Större delen av dagen har jag varit fullproppad med sobril och stesolid för att klara av att hantera att min kropp bara orkar sitta eller ligga. Helt stilla. Hundpromenaden och de träningspass jag plågade mig igenom gjorde bara kroppen ännu sjukare. Blodsockret ligger fortfarande så högt att jag borde vara inlagd på sjukhus och så har det sett ut i snart 3 dygn. Insulin borde sänka blodsockret, eftersom energin då förflyttas från blodet till cellerna som omsätter den. Vad gör man när insulin inte fungerar? Vad gör man när motion och förbränning inte fungerar? Man bryter ihop. Man önskar att allt bara skulle bli svart. För jag kommer ju ändå att dö innan alla andra i min familj. Troligtvis blind, med pajade njurar och amputerade tår. Att leva med det hotet varje dag och känna panikångesten varje gång blodsockret ligger för högt gör att man inte klarar av vardagen. Man brukar säga att människan alltid ska sträva efter att nå sina mål och uppfylla sina drömmar. Man ska sikta högt och våga chansa för annars kommer man ingenstans i livet. Min dröm vore att kunna äta en portion pasta utan att bli sjuk, att kunna gå utanför dörren utan väska bara en endaste gång, att kunna vakna en morgon och bestämma på sekunden vad som ska göras, att vakna en morgon utan molande värk och illamående samt att kunna sova en hel natt utan att vakna 10 gånger i panik över blodsockret eller att hela kroppen gör ont. Är det ens drömmar..? Jag är jag och jag är bra, men idag fanns inte ens min personlighet kvar.
Idag har min hjärna ältat frågan varje vaken minut. Hur får jag den att sluta..?
Idag har jag fått ta mig igenom tre panikångestattacker. Tre. Jag har suttit under bordet i köket och brutit ihop totalt i undran om detta är början på en psykos. Hur vet man när man hamnar i en psykos? Vad är en psykos? Vem är man sen? Kan man komma ur en psykos? Större delen av dagen har jag varit fullproppad med sobril och stesolid för att klara av att hantera att min kropp bara orkar sitta eller ligga. Helt stilla. Hundpromenaden och de träningspass jag plågade mig igenom gjorde bara kroppen ännu sjukare. Blodsockret ligger fortfarande så högt att jag borde vara inlagd på sjukhus och så har det sett ut i snart 3 dygn. Insulin borde sänka blodsockret, eftersom energin då förflyttas från blodet till cellerna som omsätter den. Vad gör man när insulin inte fungerar? Vad gör man när motion och förbränning inte fungerar? Man bryter ihop. Man önskar att allt bara skulle bli svart. För jag kommer ju ändå att dö innan alla andra i min familj. Troligtvis blind, med pajade njurar och amputerade tår. Att leva med det hotet varje dag och känna panikångesten varje gång blodsockret ligger för högt gör att man inte klarar av vardagen. Man brukar säga att människan alltid ska sträva efter att nå sina mål och uppfylla sina drömmar. Man ska sikta högt och våga chansa för annars kommer man ingenstans i livet. Min dröm vore att kunna äta en portion pasta utan att bli sjuk, att kunna gå utanför dörren utan väska bara en endaste gång, att kunna vakna en morgon och bestämma på sekunden vad som ska göras, att vakna en morgon utan molande värk och illamående samt att kunna sova en hel natt utan att vakna 10 gånger i panik över blodsockret eller att hela kroppen gör ont. Är det ens drömmar..? Jag är jag och jag är bra, men idag fanns inte ens min personlighet kvar.
Idag har min hjärna ältat frågan varje vaken minut. Hur får jag den att sluta..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar