Tack!

Alla ni där ute; vänner, bekanta, obekanta, främlingar och andras bekanta som inte förstår ett dyft av vad jag går igenom - tack för alla de kommentarer ni lämnat här i bloggen, på facebook och via sms. Även om ni inte kan förstå problematiken, blir jag oerhört rörd över att ni försöker peppa mig till att orka leva. Idag är en lika dålig dag som de tidigare tre och min kropp är lika allvarligt sjuk, men jag mår ändå lite bättre. Kanske är det på grund av alla dessa kommentarer. På grund av att någon hör mig. Ni gör med all säkerhet skillnad för mitt mående! Allt det traumatiska är inte undangömt innanför ytterväggarna i min lägenhet. Det som tidigare har gjort att 85kvm nästan har sprängts är nu ute i den skriftliga världen. Förhoppningsvis kanske mina ord också kan bidra till något gott för andra som varje dag vaknar till ett trauma, för jag har letat på alla ställen som går utan att hitta någon som skriver om en vardag som min.

Tack till er!
Det kommer personliga svar på allt som ni skrivit till mig under morgondagen när det finns tid. Just nu ligger jag nämligen i soffan och myser för att se en lång Hitchcock-film tillsammans med min andra hälft.