Tänk att få vakna...

Jag har hela tiden haft tanken att det i en blogg ska presenteras godbitar ur livet. Bra träningsresultat, goda matrecept, bilder på fina stunder och en känsla av Jämtlands vackra natur har därför varit fokus här. Här om veckan reviderade jag den tanken och började fundera kring var jag har fått den ifrån. Hur trist det än må låta, så handlar ju den här bloggen om mig. Mig och mitt liv. Och mitt liv har inte en massa fina godbitar att presentera egentligen. Givetvis kan man se allt på olika sätt och säga allt på olika sätt, men det som andra skulle kalla godbitar är i mitt liv oftast halvgräddade överkryddade sliskiga bakverk som de flesta skulle spotta ut om de egentligen visste innehållsförteckningen. Om någon nu förstod den metaforen... Jag är skitbra, skitsmart, skitstark, väldigt vältränad, har en 7 terminer lång utbildning med superfina betyg, bor fint, har en underbar hund och lever med den jag vill dela resten av mitt liv med. Och det är ju jättebra! Jag älskar mig själv också. Genom att läsa en hel drös med gamla inlägg insåg jag dock att de inte alls presenterar mitt liv, även om allt som står stämmer överens med verkligheten. Jag har tänkt om kring det mesta och insett att man ju faktiskt kan skriva hur skitigt jobbigt livet är. Det kanske hjälper..? Jag vet inte hur dock, men jag tror att förbudet mot dåliga saker i den här bloggen är hävt. Mitt liv är ett bakverk med usel innehållsförteckning, ett underläge, en kamp utan vinst, ett maraton utan mål. Min kropp är ett måndagsexemplar. Det är okej att skriva om det. Jag mår uselt, men jag är bra ändå.

I natt vaknade jag i min egen säng utan att veta var jag befann mig. Jag var genomblöt av kallsvett och den inre rösten talade om att jag var på väg att dö. I kylen hittade jag kesella, sirap, gräddyoghurt, choklad och mer sirap. Sen stoppade jag i mig två polarkakor med smör och ost också. Och lite mer sirap. Egentligen minns jag inte att det var det här jag åt, eftersom lågt blodsocker ibland genererar black-outs. Resterna och spåren i köket som jag hittade några timmar senare tyder på det dock. Symptomen i kroppen likaså. Efter att ha hetsätit i över en kvart hamnade jag på golvet i ett mörkt hörn med känslan av att döden var nära. Några timmar senare vaknade jag och la mig för att somna om i soffan. Extremt lågt blodsocker kan liknas vid en rejäl panikångestattack, som håller i sig över en timme. När man sen har återhämtat sig stiger blodsocker extremt högt som gensvar på det man stoppat i sig och att levern skickat ut reserv-glukosen. Då mår man olidligt illa och magen vänder sig ut och in. Speciellt om man har stoppat i sig gluten, som jag är överkänslig mot, och rent socker, som mina tarmar inte kan hantera. Jag är ganska säker på att jag lider av IBS, men har inte orkat med fler läkarbesök och en hel radda undersökningar så jag har skitit i att ta reda på läget. Magen har strulat konstant i flera år och även om det blir värre av kolhydrater och socker, så ger den periodvis upp av min vanliga kost. Det enda som funkar är att att sluta äta och det funkar ju inte egentligen. Kanske börjar bli dags att ta tag i det där... Idag har min dag sett ut som ovan. Liggande läge. Kolli. Illamående, smärta i hela kroppen, otrolig hunger och urusla höga blodsocker. För att bromsa och jaga ikapp ett bra blodsockervärde tog vi en lång rask promenad. Det resulterade i dygnets andra för låga värde, vilket i sin tur resulterade i mer kolhydrater och socker eftersom det är det enda som funkar för att höja blodsockret snabbt. Givetvis följer rekylen med en lång tid av för högt blodsocker och alla symptom det ger. Pajad mage sliter också ut kroppen. Att kroppen dessutom utsätts för svält hur mycket man än äter när blodet är maxat med socker gör att man är extremt hungrig. När blodet är maxat med socker kommer ingen energi ut i cellerna, som alltså ligger i svält och skriker efter mer mat. Att då vara för upprörd, trött och inte orkar bry sig gör att man äter marsipanen från Tyskland och en bit choklad. Dåligt val. Man kan ju tänka att en bit choklad inte är en big deal, men jo. Uppenbarligen ska en liten bit choklad vara en big deal för resten av mitt liv sen 1995. Utmattad, trött, illamående och med värk har jag varit sängliggande större delen av dagen. Jag är jättebra och jättestark, men idag syns bara bakverket med det kassa innehållet.

Jag tror inte att det bara är familjer där barn drabbas av cancer som vill vakna upp. Jag vill också vakna ur en dröm, där allt jag levt med nu är borta och glömt.