När ber man om hjälp?

Under isen. Om någon skulle fråga mig hur det är att bo under isen skulle jag svara att det är ångestladdat. Mitt liv under isen. Jag bor bakom ett sånt där frostat glas gamla människor har i sina badrum för att andra inte ska se in. Genom isen kan man se hur andra lever sina liv. Isen är en tydlig markör som skiljer mitt liv från andras. Ett sånt där frostat glas för att jag inte riktigt ska kunna få ta del av allt det som händer där ute. Man vill ta del av det som sker där ute, men man kan bara skönja en del av det. Ibland skulle jag vilja fråga någon som är frisk vilka problem de upplever att de har i sin vardag. Hur ser vanliga friska ångestproblem ut? Vad ger friska människor sömnlöshet och magknip? Det vore en intressant kontrast till mitt liv. Om jag oroar mig över något som inte rör min sjuka kropp brukar jag tänka att åh, det här är ju ett friskt och normalt jättejobbigt problem. Det är en ganska skön tanke. Att jag också har friska vanliga problem. Man kommer ner på jorden lite och får en känsla av att den här sjuka kroppen faktiskt även innehåller en människa.

De närmsta dagarna har jag funderat mycket kring när man kan be om hjälp. När ber en frisk människa om hjälp? Behöver en frisk människa hjälp? Att be den man älskar om hjälp med att hämta saker för att man inte kan gå, att ordna saker för att kroppen säger ifrån, att laga middag 5 dagar i veckan för att blodsockret inte ska kaosa efter träning, att ta ut hunden när illamåendet slår till, att lyfta mig ur sängen eller att klä på mig gör ont. Varje dag när jag behöver be om hjälp med något får självkänslan sig en törn. Jag borde klara alla dessa saker själv alla gånger och inte bara några. Jag vill inte vara en belastning. Jag vill själv. Här om dagen bad jag Cilla om hjälp och hjälpen kom fort som ögat. 

Ett skepp kommer lastat med motivation, pepp och energi. Fina och starka Malin. Om du visste vilken beundransvärd människa du är. Det är du som som vänder negativt till positivt, svagt till starkt. Du är en warrior woman och du ger mig inspiration! Idag är det du och järnpsyket som bestämmer, inte kroppen. Massa pepp och massa kramar ♥ 

Och det funkade faktiskt för jag lyckades bli den där warrior woman under hela 2h träning. Tack! Men, när jag ligger på köksgolvet på min egen adress och inte vet var jag är någonstans kan jag inte ens be om hjälp. På något sätt känns det värre. Helt plötsligt blir jag matad av någon för att jag inte ens kan be om hjälp. Hur ska man klara av att se sig själv som en stark människa när man aldrig helt kan klara sig själv? Det är också svårt att veta vem man kan be när man är i behov av hjälp. Vem ber man om hjälp när man inte klarar av studierna? Vem ber man om hjälp när läkarna inte gör sin skyldighet? Vem ber man om hjälp när man är rädd för att berätta hur något känns? Vem ber man om hjälp när man sitter i ett hörn på gymmet med för lågt blodsocker? Vem ber man om hjälp när någon närstående sviker och ljuger? Vem ber man om hjälp när man inte orkar med vardagen? När ber man om hjälp och hur klarar man att ta emot den?