Istället för att ligga kvar i soffan och ge upp livet, släpade jag min sjuka kropp ut i köket. Jag slutade att bry mig om mitt skyhöga blodsocker. Istället åt jag två stekta ägg och lite skinka för att kunna köra ett spinningpass i hopp om att det skulle hjälpa värdet ner. På väg ut till bilen fick jag slänga i mig två snickers, eftersom blodsockret helt utan anledning hade sjunkit alldeles för lågt. Är det inte ironiskt?! Slängde i mig två snickers och körde ett hårt spinningpass. Benen kändes som överkokt spagetti och kräkan var inte långt borta, men kroppen orkade och blodsockret höll sig stabilt. Efter passet hade jag 30 minuter innan Towas bodypump började och kutade till bilen för att köra hem och hämta handledslindan som jag glömt. Körde tillbaka och kutade till gymmet. Kom fram precis i sista stund med 2 minuter till godo. Uppvärmd och klar! Passet gick över förväntat och musklerna orkade tunga vikter trots illamående.
Dagar när jag är sängliggande och livet passerar utan för fönstret hinner jag tänka på mycket. Reflektionerna hopar sig och jag kan komma fram till många olika slutsatser. Idag kom jag fram till att det är instruktörerna på Gold's som får min träning att fungera. Att träna är det viktigaste jag kan göra för att hålla måndagsexemplaret till kropp så lite sjuk som möjligt. Utan träning skulle min diabetes göra mig sängliggande nästan varje dag. Utan instruktörerna skulle min träning kännas trist och grå. Troligtvis skulle min sjuka kropp inte ens orka sätta ihop någon träning. Gold's Gym i Östersund har väldigt många bra instruktörer. Instruktörer med koll på läget. Instruktörer som väljer bra musik och sätter ihop bra pass. Pass där musklerna får slita riktigt hårt. Det viktigaste med instruktörerna på Gold's är att de peppar oss som deltar på passen. De hejar på och får oss att orka när vi tror att kroppen ska ge upp. Att komma ner till gruppsalen illamående och med ett sabbat blodsocker är ingen förutsättning för träning, men ändå fungerar det om det är en bra instruktör på scenen. Mjölksyran som finns i musklerna redan vid passtart kan få psyket att ge upp, men att ha en duktig instruktör på ledarcykeln kan få mina ben att klara vad som helst oavsett hur jag mår. Det finns ett par favoriter, de pass man alltid försöker att gå på och som gör träningen lite bättre; core-passen Andrea håller, Daniels MRL, Anna-Stinas cykelpass, bodypump med Anki, spinning med Jenny, Towas cykel och bodypump, Fridas bodyattack och Annas bodypump. Det finns saker som gör att man orkar när kroppen egentligen inte orkar. Vad vore träningen utan Jennys nivå 3, Fridas konstanta leende, Ankis "Nu kör vi!", Towas "heyhey" och Annas glada skrik?!
Jag hoppas att någon av er alla läser detta och förstår att när ni går till ett pass i mängden av alla pass ni leder, så förändrar ni faktiskt livet för andra människor. Ni skapar en livsglädje hos många och ger mig den ork som behövs för att kunna träna mig mindre sjuk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar