Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer - Längtar efter något som kan rädda mig

Vi kom hem sent igår natt efter 4 dag till fjälls. Idag var det vardagsstress, plugg och träning som gällde. Och så skulle jag blogga alla fina bilder från vandringsturerna. Inget av det blir gjort. Vad jag gör istället? Ligger i soffan med skyhögt blodsocker, konstant värk, illamående och panik. Jag är inte alls bitter över att min diabetes gör mig så sjuk att jag inte har kunnat äta på hela dagen. Inte alls. Kroppen är som ett kolli och magen skriker efter mat. Illamåendet blir knappast bättre när kroppen inte har fått i sig föda på över 18h. Jag borde orka plugga, men istället bälgar jag i mig cola zero och hoppas att blodsockret ska sjunka så att kroppen kan äta och orkar träna under eftermiddagen. Jag grinar under tiden också. Inlindad i Björns stora tröja gråter jag sönder mig och saknar att i alla fall få vara vid liv. Hur mycket insulin jag än injicerar, så sjunker inte blodsockret. Min kropp är nog utom räddning. Och jävligt rädd. Vad gör man när insulin är det enda som fungerar, men det inte funkar?

Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer.
Längtar efter något som kan rädda mig.