Att förvandla skräp till iron woman!

 Måndagsträningen innebar ett outdoorpass lett av Maria. Jag laddade genom att äta bra och skippa cykelpasset för att spara låren. Passet innehöll 150-meters-intervaller i brant backe varvat med styrka. Avslutades med grodhopp uppför. Pissjobbigt, men egentligen ett riktigt bra upplägg! Lite löpning som uppvärmning och sedan var det bara att sätta iväg uppför. Starka ben, bra blodsocker och en vilja av stål fick mig att känna mig som iron woman. Tyvärr, som alla vet, så är min kropp inte iron woman. Min kropp är skräp. Ett bakverk med usel innehållsförteckning. Efter första intervallen körde jag ansiktet i gräsmattan och andades glatt in allt pollen som fallit från björkarna en bit bort. Ett mindre smart drag, kort sagt. Resten av passet fokuserades på att hosta slem och halvdö. Adrenalinet sköt i höjden logiskt vilket i sin tur resulterade i ett alldeles för högt blodsocker och illamående. Kom hem, la en kräka och intog sedan soffläge med astmaspray och antihistaminer. Jag är så trött på att min kropp är skräp. Så trött på att den aldrig bara kan skaka av sig skiten och köra på.

Tisdagens träning spenderades på spinningcykeln. Anna-Stinas hårda pass är något som min kropp brukar längta efter. Den där kroppen, måndagsexemplaret. Hela dagen höll sig blodsockret för lågt (!!!!!!) utan förklaring. Oerhört märkligt med tanke på att det alltid brukar vara tvärtom. Väl inne på gymmet visade mätaren ett så lågt värde att jag varken borde stå eller gå och än mindre cykla. Med en milkyway nedtryckt i halsen och ett pkt dextrosol i handen anlände jag darrig i cykelsalen fast besluten att genomföra passet. Ett smart drag? Passet gick inte bra. Inte uselt, men inte heller bra. Mjölksyran mördade mina ben i 55 minuter och blodsockret höll sig stadigt för lågt genom hela passet. Med stumma ben, gråten i halsen och en ilska utan dess like klev jag av cykeln efter passet och kände mig redo att ge upp livet. Iron woman verkar har flytt fältet och det gör mig så uppgiven att hela tiden känna att inget någonsin funkar. Att det aldrig går att se ett mönster. Efter 17 år av sjukdom går det fortfarande inte att finna en minsta gemensamma nämnare angående hur min kropp beter sig. Det är sjukt. Och det säger en hel del om hur sjuk min kropp faktiskt är.

Gårdagens träning var revansch på outdoorpass efter måndagens platta fall. Dagen började med en långpromenad i ett skyfall utan dess like och fördrevs sedan med att skriva klart sommarkursens andra uppgift flera dagar i förväg. Kroppen pirrade och studsade i väntan på passet. Anna bjöd på lite över 1km löpning som uppvärmning innan det hårda passet på en grusig bangård påbörjades. Det roddes med stock, triceps hårdtränades med stora stenar, benen pressades med snabba steg upp för grushögar och magen slutkördes på diverse olika sätt. Efter en extremt tung cirkel avslutades passet med ett par övningar på tid där så många repetitioner som möjligt skulle genomföras av utfallshopp, crunches, bålrotationer, benböj, rygglyft och liknande. Muskeldöden var total och som avslutning joggade gruppen tillbaka till gymmet. Skitig, glad och med uppskrapade hål i tightsen log jag hela vägen hem. Det där dåliga bakverket körde stenhårt hela timmen och hade bra med ork till övers när passet var slut. Svetten rann och måndagsexemplaret fungerade helt plötsligt. Blodsockret höll sig stabilt genom hela passet (!!!!) och skräpet hade helt oväntat förvandlats till iron woman. Jag, iron woman. Inget illamående och en högpresterande kropp. Helt otroligt! Väl hemma serverades jag en STOR portion perfekt köttfärssås och low-carb-pasta av Björnen. Sen firades träningsresultatet med varm protein-choklad med vaniljskum och mörk choklad hela kvällen!