När är det legitimt att genomdriva sina hot..?

Jag hör till Östersunds sjukhus. Förut hörde jag till Akademiska i Uppsala. Det världsledande sjukhuset vad det gäller diabetes och forskning. Mitt livs bästa beslut var att flytta till Östersund. Mitt livs sämsta beslut var att flytta till Östersund. Sen jag flyttade hit har jag blivit så extremt mycket sjukare. Sjukt, helt sjukt är vad det är. I 2 år har jag fightats för att få en remiss till Akademiska för att få träffa någon av läkarna där. Av någon anledning gillar läkarna här inte det. För någon remiss har jag inte fått oavsett hur mycket jag, och även min mamma, har bråkat. Vi har argumenterat, slagits, fightats och näst intill hotat för att få en remiss. En papperslapp. En liten undertecknad papperslapp där ansvarig läkare här styrker att jag behöver vård som Östersunds sjukhus inte kan ge mig. Alla som känner mig är nog benägna att hålla med om att Östersunds sjukhus inte har gjort ett dyft på de 4 år jag har varit patient där. Läkaren är nog för stolt för att erkänna problemet. Han är nog för stolt för att kunna släppa mitt sjukdomsfall och inse att hans kunskaper inte räcker till. I vissa situationer skulle jag vilja fråga honom om han har köpt sitt läkarleg svart. Jag skulle vilja fråga honom vem han tror han är som låter mitt liv spela kort med döden. I en långsam jävla patiens dessutom. Jag skulle vilja fråga honom om han gillar att leka med mitt liv. Det där livet där man bara måste hålla sig vid liv och aldrig kan leva. Jag skulle kunna garantera att han aldrig skulle acceptera mina livspremisser. Han skulle aldrig acceptera att behöva planera allt, aldrig kunna äta egentligen, aldrig kunna äta det kroppen vill ha, aldrig kunna resa någonstans, aldrig kunna skaffa barn eller aldrig kunna kliva ur sängen utan illamående och extrem värk. Jag borde kanske har frågat honom om han skulle acceptera att aldrig kunna skaffa barn när jag mötte honom tillsammans med hans familj i skidspåret en solig dag runt påsk. 

Min mamma, som gör precis allt för mig precis hela tiden, har på eget bevåg kontaktat de två forskare i Uppsala som utför transplantationer av bukspottkörtlar. Fungerande körtlar. Körtlar som förser kroppen med insulin. Körtlar som opereras in och fungerar i alla fall i några år. Några år utan injektioner, komplikationer och för höga eller låga blodsockervärden. De svarade blixtsnabbt att jag skulle se till att få en remiss och sätta mig på första bästa flyg för ett besök hos dem. Eftersom jag tillhör den riskgrupp som de ger transplanterade njurar ville de se mig på en konsultation snarast. Det är ett år sen. I ett år har vi bråkat för att få en remiss för den här konsultationen. Varför? Jag har inte ens fått ett svar på frågan kring varför ansvarig läkare motsätter sig att ge mig en remiss. Nästa steg är att kontakta patientombudsman, landstinget, chefen för diabetesmottagningen och chefen medicin på akademiska sjukhuset samt diabetesförbundet. Kanske borde vi även kontakta pressen på något sätt..? Det värsta som skulle kunna hända är att jag måste flytta till Uppsala län och vara folkbokförd där. Det är ett i-landsproblem. Sätter man det i perspektiv är det nog inte ens ett problem egentligen. Det känns bara så jävla sorgligt. Och jävligt, rent ut sagt. Mitt bästa beslut var att flytta till Östersund. Jämtlands natur är mitt livs största kärlek. Att det beslutet skulle förstöra hela mitt liv är svårt att acceptera. Hur många hot om att gå till överordnade ska en patient behöva ge sin läkare för att få den vård hon har rätt till? Jag fyller år i början på september och firar ettårig bröllopsdag två dagar innan - man kanske borde önska sig en remiss i present? Eller, vänta, det är nog ett liv jag borde önska mig.

För över en månad sen var jag på årligt besök hos läkaren. Han skulle "titta lite på det där" med remiss. I måndags skickade min mamma ett bestämt mail och beskrev vad som skulle hända och vilka vi skulle kontakta om han inte ordnade remissen och tog kontakt med mig. Inte ett ljud har hörts från varesig läkaren eller mottagningen. Under tiden gråter jag medan min kropp dör liggandes i soffan oförmögen att röra på sig. Så, när är det legitimt att genomdriva sina hot och vilka hot kan man utfärda utan att det klassas som lagbrott..?