Idag är veckans andra tunga dag. Tung är ordet! Igår sov jag flera timmar mitt på dagen med en pajad kropp och träningen kraschade totalt. Antar att det är pollenallergin som skapar blodsockerkaos och att det i sin tur suger ut all ork ur kroppen. Bröt cykelpasset redan innan det hade börjat och låg som ett kolli i soffan hela kvällen. Idag har tiden lagts på att försöka sammanställa en opponering inför tisdagens ventilering, men varken huvudet eller kroppen är med på noterna. Det är en sån där dag när man ständigt blir påmind om att varje minut handlar om att hålla sig vid liv och tyvärr känner man också då att inte det är någon mening eftersom det inte finns någon tid till att leva. Det finns dock saker som får mig att välja livet, även när jag inte vill leva. Jag brukar säga att mitt liv handlar om Björn, Chili och Jämtland, men det finns å mycket mer... Två viktiga faktorer är min underbara mamma som alltid ställer upp oavsett vad eller när det gäller och min händiga överintelligenta kunniga pappa som löser alla svåra problem med bilen, handywork, byråkrati och juridik. En annan viktig faktor är kärleken till mig själv som gömmer sig långt under den dåliga självkänslan. Kärleken till mig själv som idag säger att jag kommit långt med träning och utvecklat väldigt starka vadmuskler. Kärleken till mig själv säger också att jag kan lyfta hatten (och tröjan) och berömma mig själv för den vältränade mage jag lyckats skaffa mig. Tack mig själv! Att lyfta ton med tunga problem är inte lätt, men idag ska jag försöka att tänka på alla de saker som får mig att välja livet.
Nu ska jag ut och uppleva de där nyutslagna björkarna på egen hand och sen satsa på två träningspass. Håll en tumme för att kroppen orkar idag!
1 kommentar:
Det är tur att man har saker i tillvaron som får en att välja livet när allt känns tungt och svårt. Jag tycker att en av dina mest fantastiska egenskaper är att du lyckas se på tillvaron på ett positivt sätt. Du vänder negativt till positivt och du väljer att leva framför att lägga dig ner i fosterställning var eviga dag och tycka synd om dig själv. Det är imponerande. Jag vet inte om det är det faktum att man har stora motgångar med kroppen som gör att man ständigt kämpar. Jag upplever nämligen ibland att sjuka människor/människor med problem med kroppen faktiskt klarar av så mycket mer än många andra friska människor. För att vi måste. För att man inte har något val.
Jag har ingen Björn i mitt liv, men jag har en fantastisk familj, underbara vänner och träningen att älska. Utan dessa aspekter vet jag inte vem jag skulle vara. Och icke att förglömma - jag har mig själv och jag är bra :)
Skicka en kommentar